Min korta vistelse i Umeå var helt superb, fick träffa många (inte alla, tyvärr) av mina vänner där. Insåg inte förrän då riktigt hur mycket jag saknat dem.
Det började med att jag fick träffa Fummelklunsen, som numera (fortfarande!) är min närmaste vän, och hennes nye kille Bernie som visade sig vara helt okej. Vissa jag pratar med förstår inte riktigt hur jag kan vara vän med mitt ex, och ännu mindre hur jag kan med att träffa den nye killen. Själv tycker jag inte att det är något underligt med det. Man måste ju kunna gå vidare, inte sant? Jag är glad att hon hittat någon hon trivs och är glad med, och som håller koll på henne.
Nästa person att träffa var ”favvogranne” Thomas, samt dennes (för mig) nya flickvän, och därefter ”kaninkillen” Pär med sambo (även hon var ny för mig) som bor mitt emot ”favvogrannen”. Pär hade inte fått någon förvarning om att jag skulle komma upp, så när han öppnade dörren tog det flera sekunder innan han pusslade ihop vem jag (med mitt numera korta hår) var, medan han gav mig en blick som sa ”jaha, vem är du och vad vill du mig?”
Dagen därefter fick jag träffa Malin som jobbade, exets syster Hella som bjöd på godfika (och jag fick receptet), och sen vidare till ”ex-favvogrannarna” Therese och Martin. Även för Tesse tog det några sekunder att fatta att jag var jag. Oslagbara miner. 
På lördagen var vi bjudna på fest hos Jimmy och Man, för att fira Jimmy som fyller 32 (de är bortresta nästa helg när han egentligen fyller år), och väl där fick jag även träffa Kudden (som jag faktiskt träffat en superkortis någon dag tidigare), ”tant” Ulrika och den andra Malin (som I framtiden kommer kallas Maelle-Malin), plus några jag aldrig träffat förut. Malin blev liiiiiite full.
På söndagen blev det lite frisbee-golf och sen filmkväll hos Leffe. Bra sällskap, inte fullt så bra film.
Jag hade lovat att installera om Fummelklunsens dator, något som skulle visa sig vara mycket enklare sagt än gjort. Först skulle hon rensa den primära hårddisken så vi kunde partitionera om den lite. Det hon inte hade plats med på sin andra hårddisk kunde vi kopiera till min externa USB-hårddisk på 300 GB. Åtminstone i teorin. Om inte hon haft USB istället för USB2. Att kopiera drygt 100 GB med en hastighet av ca 800 kb/sek tar… Lång tid. VÄLDIGT lång tid. När vi efter mer än 12 timmar inte ens kopierat hälften beslutade vi oss för att bränna ner det viktigaste (typ 7 säsonger av Buffy + lite till).
När väl hårddisken var redo för partitionering och ominstallation av Wintendo visade det sig att datorn inte hittade någon CD-enhet under uppstarten av datorn. I korta drag så hade Fummelklunsens käre far mipplat med datorn, IDE-kablarna och gud vet vad. Dessutom hade han skruvat fast DVD-brännaren riktigt hårt, och skadat skruvarna. Den ena fick jag loss, men inte den andra. Gah! Till slut hittade vi min gamla CD-brännare, kunde koppla in den och allt var klart för ”action”. Ominstallation gick bra. Nothing to it.
