Jaha, då har jag varit i Umeå i några dagar, och jag måste medge att det känns rätt okej, även om jag inte gjort så himla mycket. Det känns verkligen som ”hemma” att bo i Fummelklunsens lägenhet (hon är bortrest så varför inte). Känns som om jag aldrig flyttat. Det är nu drygt tre år sen jag flyttade ner till Borås igen, men ändå finns det vissa saker som gör mig hur glada som helst. Som faktumet att gubben i pizzerian här intill fortfarande minns mig. Jösses alltså. Hur glad blir man inte då?
En annan sak som gör mig glad, och ganska så fnittrig, och stundvis tokskrattandes, är en ny blogg jag börjat läsa. Jag måste bara dela med mig av en bit ur ett inlägg från i somras som nästan fick mig att spruta en munfull med cola över Fummelklunsens skärm.
”Jag har som många andra varit skeptisk och faktiskt rätt ut sagt rädd för spinning tidigare…
Springa klarar jag ju av men spinning har haft en hög självplågar/sekt/psycho vibb om man säger så…Men där var jag …redo för att spinna…Iförd tjocka mjukbyxor och tight t-shirt…Jag steg in i lokalen där svetten från den tidigare klassen dröp från väggarna som blod efter ett slaktmord på C.S.I.
Inget bra första intryck…
Jag stegade fram till en cykelliknande…mojäng…Utan styre…Mitt första problem hade uppstått…
Sneglade försynt runt i rummet för att se vad de andra förhoppningsvis mer garvade ”spinnarna” gjorde med sina styren…De hängde ju såklart löst fram på cykeln och man var tvungen att skruva fast det själv…Så jag försökte så fort som möjligt skruva fast styret…Hade inte en aning om vilken höjd jag skulle ha det på för jag antog att det inte var att jämföra med min gamla bockcykel från tonåren…Jo det var ungefär så länge sedan som jag cyklade senast…
Den kvinnliga ledaren stegade in i rummet och folket i salen tystnade som av vördnad till den stora…gurun över cyklar eller spinnare…eller till den enda i rummet som antagligen skulle klara passet och fortfarande kunna prata normalt samtidigt…
Jag mumlade något om att det var mitt allra första pass och ledaren brast ut i ett leende som räckte från öra till öra och tittade på mig med stora glada ögon och nämnde…ta det bara lugnt…Sätt dig på cykeln…och…
Mer hann hon inte säga förrän jag svängt mig upp på sadeln tagit sats med fötterna och….ni som spinnar själva kan nog räkna ut vad som hände sedan…
Detta var definitivt ingen vanlig cykel.Pedalerna for iväg i en rasande fart och jag med dem…Och stanna dem…det gick absolut inte så bra…Jag höll på att åka av cykeln…Resten av salen började skratta åt mig…Jag flinade som en clown och kände mig ordentligt klumpig…När jag blir nervös pratar jag…rätt så mycket och skämtade till det lite om min okunnighet av cyklar och fick klassen att skratta ännu mer…Fortfarande åt mig inte med mig direkt…
När ledaren hade hjälpt mig att spänna fast mina fötter i pedalerna…vilket jag tyckte verkade helt vansinnigt…Här sitter man på en ”cykel” vars pedaler verkar ha ett eget liv och inga bromsar…och så ska man spännas fast i den oxå…Med andra ord man blir så illa tvungen att spinna non stop passet igenom…död eller levande…pedalerna skulle nog inte känna skillnaden…
Hur som helst…Passet körde igång och det tog inte många minuter innan svetten dröp från mig…Det brukade ta en halvtimme innan det hände när jag var ute och sprang…
Efter tio minuters spinning måde jag riktigt illa och mjölksyran fyllde mina ben till bristningsgränsen…
Ledaren såg fortfarande lika maniskt glad och klämkäck ut som resten av klassen som jag nu började misstänka inte var någon nybörjargrupp…I mitten av rummet kämpade en medelålders man av det hurtiga slaget och hade till och med hittat på hejarramsor åt resten av gruppen…
Förblindad av mitt eget svett kisade jag häpet upp när han röt ut….Hela Klassen Är Vi Klara…De andra svarade Jajamensan Fattas Bara…Jag fick ut ett litet dödsrossel till svar och ledaren gav mig en bekymrad blick…Du.sa hon.Glöm inte dricka…
Dricka?Man kunde ju inte stanna och om jag släppte styret så skulle jag snurras runt pedalerna till blandfärs…Och det fruktansvärda illamåendet av utmattning hade gjort att jag inte kunde tänka mig att dricka något överhuvudtaget…
Fan!jag måste sluta röka tänkte jag…
Nu ställde sig ledaren upp i sadeln och trampade på som aldrig förr…Klassen härmade efter…
Efter en stund i den ställningen skulle vi göra den värsta övningen enligt mig.Man skulle stå stilla med hela överkroppen och trampa på med böjda ben…Jag kände hur det började svartna för ögonen för mig och tänkte precis ge upp när medelålders gubben från helvetet röt åt mig…
-Du är väl inget svin va? Du ger väl inte upp nu? Sinka inte gruppen…
Hade jag haft tillräckligt med luft hade jag bett honom dra åt helvete.Men jag kisade med ett förkrympet leende mot honom och trampade på…Svetten sved i mina ögon…magen ville vända sig ut och in och mina ben…mina stackars ben kändes sönder trampade och uppsvullna som två jättelika spärrballonger…
Efter ett långt och mycket plågsamt pass var det dags att hoppa av cykeln…Hela gruppen satt och tittade väntande på mig…Vad nu då?Hade jag missat något tänkte jag och svungade mig själv av cykeln galant och märkte att jag inte kunde känna något från midjan och ner…Jag föll ihop som en liten gummihög på golvet…Ett nytt asgarv utbröt och ledaren sa något i stil med…
-Det där känner vi nog alla igen från läääänge sedan…
Mitt allra första spinningspass…Det måste definitivt hamna långt där uppe på smärtskalan med min första förlossning…”
