Jag vet att det varit dåligt med bloggandet den här månaden, och bara en del (den sista) av den tiden har varit medveten frånvaro från bloggen.
Vet inte riktigt var jag ska börja, mycket är egentligen inte särskilt relevant. Det viktiga hände för ca två veckor sen när jag plockade fram föräldrarnas digitala våg som inte varit använd på länge.
Fast egentligen började det ännu tidigare än så, kanske bör hoppa lite längre bak i tiden. Jag har ett bra tag känt av hur jag fått allt mer ont i mina hälar och vrister, och har hela tiden trott att det berott på att mina skor som har lite extra stabilitet i hålen för att motverka pronation helt enkelt blivit utslitna (vilket de har, det är dags att köpa nya). Ju längre tiden gick, desto mer ont fick jag, först bara när jag varit stilla länge och till slut hade jag stundvis ont oavsett om jag rörde på mig eller inte. Riktigt ont.
Vändpunkten kom när jag var hos en kompis och stod mycket (utan skor) och märkte hur jag fick mer och mer ont. Då började jag misstänka att vikten kunde vara boven i dramat, men var lite skeptisk eftersom jag hört av flera personer att det såg ut som om jag gått ner i vikt och hur kan flera av varandra oberoende källor ha fel?
Vilket för oss tillbaka till föräldrarnas våg igen. Så jag plockade fram vågen, kollade så den funkade och ställde mig. Och drog slutsatsen att antingen behöver den kalibreras (hey, it happens!) eller så har jag gått upp i vikt (mer troligt). Där och då tog jag beslutet att det var dags att göra något åt vikten. Jag hade hört lite om Xtravaganza, och en kompis har haft bra resultat av det och jag var redan innan det här lite småintresserad av att testa. Men det är dyrt, jag räknade ut årskostnaden och det är en hel del pengar. Men det är bara pengar, och det är ändå min hälsa vi pratar om så valet var egentligen ganska enkelt.
I måndags (28/4) började jag min nya VLCD (very low calorie diet)-diet (ja jag är medveten om att lägga till ”diet” på slutet sådär är som att säga ”Built on NT technology” om Windows 2000, men det skiter jag i). Dieten går ut på att jag under en sådär 10 veckor käkar 500 kalorier om dagen, uppdelat på tre mål mat (soppa eller shake). Och en hel del vatten. Inget mer. Invägningen på fredagen innan jag startade visade på 121,6 kg (ingen idé att förneka det, det är på tok för mycket även för mig som är så lång).
De första tre dagarna var riktigt jobbiga, kände mig nästan konstant hungrig jag tyckte att allt började lukta mer och godare. Det är först idag, dag fem, som det känns som om det vänt. Skickade ett SMS till min kompis Göran (som är den som också går det här, fast han har varit i programmet längre): ”Dag 5. Skum känsla. Känner mig mycket lättare, typ som en heliumballong. Händerna liksom pirrar av energi. Skum känsla.”
Och det är verkligen en skum känsla, som jag antar är förknippat med att hamna i ett kontrollerat tillstånd av ketos. Kroppen plockar sin energi från att förbränna fett just nu, och jag bara tackar för det och dricker lite mer vatten.
Detta innebär dock att jag gjort lite ändringar i mitt liv just nu, t.ex. har jag tackat nej till att närvara vid två bröllop i sommar eftersom jag i dagsläget anser att frestelsen skulle bli alldeles för stor för att jag ska kunna hålla mig till min strikta diet. Idag ska jag gå på bio och se se Iron Man med en kompis, jag undrar hur mycket tortyr det kommer vara att känna lukten av popcorn där. Det som gjort att jag klarat mig hittills är distraktion – jag har märkt att när jag är fokuserad på något intressant så glömmer jag bort att jag är hungrig, så de senaste dagarna har jag spelat en hel del CoD4 och GTA IV. Förhoppningsvis har bion samma effekt idag.
Men nu är det dags att börja jobba igen efter lunchrasten. Nu vet ni alla vad som händer i mitt liv just nu, och har ni några frågor är ni välkomna att kommentera eller höra av er på annat sätt. Jag är taggad till tusen, en vecka är snart avklarad och det är den första som är jobbigast. Nu kör jag på!
[raw][/raw]
{ 1 trackback }