Förr eller senare går vi alla någon gång ner för räkning, oavsett om det beror på sjukdom eller något som har hänt. I mitt fall har jag varit sjuk. Något som piggade upp mig otroligt i helgen var att kunna få hjälp av en person som egentligen inte jobbar helger, men som ändå tog sig tiden och gjorde ett undantag för bara mig. Det får mig att minnas tillbaka några år och hur jag fastnade för min gamla pizzeria, Titanic, som låg tvärs över gatan. Och nej, det hade inget att göra med att den låg tvärs över gatan. 
Jag minns att jag ganska nyligen hade flyttat in i en ny lägenhet på Sjöbo efter några års samboskap i Umeå. Jag hade fått för mig att Titanic stängde kl 22 på vardagar, så jag ringde vid 21:30 för att göra min beställning. Ägaren sa då som det var, att de stänger kl 21, fast han skulle sätta på pizzaugnen igen så jag kunde komma ner. Hur kan man inte bli stamgäst där efter det? Otroligt bra service och kundvård.
Varför blir vi då så glada när folk faktiskt gör sig besväret att göra undantag bara för oss? Är det för att vi känner oss speciella? Och om så är fallet, hur kan vi själva få andra att känna samma sak, helst dagligen?
{ 1 comment… read it below or add one }
Bra fråga..men man borde kanske anstränga sig lite mer än vad man gör. Krävs ju inte mycket för att göra någon glad..jagmenar, man blir ju själv glad för minsta lilla