Känner mig nyförälskad i staden, precis som föregående år men lägenheten vi hyr i år är långt ifrån lika fin som den vi hyrde i fjol så upplevelsen kommer att bli annorlunda.
Jag har fått finna mig i att sova på en tunn madrass på golvet och jag var inte glad över den nyheten när vi anlände kl 4 på natten.
Efter att en stund ha legat vaken och tyst svurit över situationen och funderat på att hitta ett billigt hotell eller vandrarhem insåg jag att den ena väggen faktisk såg hyfsat fräsch ut (det gäller att se det positiva i allt, right?). Sen är det som att en kontakt slogs på och jag insåg att jag faktiskt kan se det positiva i hela situationen och ta till mig av vad resan har att erbjuda gällande erfarenheter.
Jag har trots allt en madrass att sova på. I en lägenhet. Med vänner. I en stad jag älskar. På sommaren. Och skulle det någon gång, av någon anledning, gå så illa att jag förlorar lägenheten så vet jag att jag klarar mig med en madrass och kudde på ett golv.
Efter att ha sovit ut insåg jag att det faktiskt inte var särskilt obekvämt, som jag först trott och fruktat. Upp och äta frukost, sen göra sig iordning och ut på stan.
En glad överraskning var att favvo-servitrisen (FS) jobbar kvar på samma ställe. En gladare överraskning var att hon kom ihåg oss från i fjol. 
Sånt värmer, om än det beror på hög dricks eller att vi bara är asgrymma människor. 
Tror att hon har kortare hår i år och det ser bra ut.
Blev ganska så less på barnen i kväll. VÄLDIGT less. Mycket kackel. Trodde att jag skulle bli smått tokig faktiskt. Inser vikten av lite egen tid med min Kindle och lite skön musik, får se när jag kan ta den.
Stör mig lite på att Pippo och fru pratar mestadels polska när vi är tre i sällskapet som inte pratar språket. Känns lite som att barnen då blir påtvingade mig, som att jag är en barnpassare, något jag kände även i fjol när bara ena barnet var med. Inser återigen vikten av egen tid.
Får ta mig en ordentlig funderare på om jag vill fortsätta så här på mina semesterresor me Pippo. Han verkar kunna filtrera bort barntjat och ståhej, men jag blir bara mer och mer less.
Vi har inget varmvatten i duschen och vårt duschmunstycke verkar ha dött. Allt som allt känns det som en intressant dag.
Inte sett J ännu. Är lite orolig. Dumt att oroa sig, det är människor så bra på redan.
I barnens värld verkar saker behöva ske med en gång. Det ska inte finnas en resa mot ett mål, bara själva målet med en gång. Fast det är ju oftast resan som är intressant och rolig, inte målet, och ska något ske måste det ske nu med en gång och inte om någon timme eller en annan dag.
{ 3 comments… read them below or add one }
Härligt med barn, visst?!
Det finns ett skäl till att jag inte vill ha några egna, just nu iaf.
Tack för att du delar med dig av dina reseskildringar. Vet delvis hur du har det med tanke på språket. Flyttade själv till Asien, Kina först, och kunde inte ett ord och ingen kunde engelska.
{ 1 trackback }